Nu har äntligen tystnaden lagt sig över höjden och jag ska försöka att kunna få lite mer sömn. Behöver det om jag ska orka med morgondagen. Har sådan tur att min syster är ute på en tur med sin pojkvän och då åker dem förbi här på vägen så vi beslutade att träffas ute på en parkeringsplats så kan en av oss gå in på affären och handla lite glass och så tar vi med oss hunden och går tvärs över gatan till en park där det brukar va rätt mycket träd men inte så mycket folk.  Vist de är bilar på alla sidor så inte så trevligt men de är skugga vilket är bra för hunden och det är inte så långt o gå så glassen inte hinner smälta och vi får sitta lite i ensamhet så vi ändå kan hålla på distanseringen. En lagom utflyckt för en trött tös som mig vars energi nivå är väldigt lågt.

Åter en natt med ångest somnade o sov ett par timmar men vaknade i ångest. Vet inte varför men det är ju hela ångestens problematik att man inte riktitigt vet varför man bara har den. Kanske var det pga av ljudet utifrån, grannarna har inte kommit in i några normala rutinner utan är ute med sina familjer (inkluderat de små barnen) och leker och stojar till långt efter midnatt. Jag får det inte riktigt att gå i hop. Jag har alltid fått höra hur viktig skolan är för barn i andra länder och hur de skulle göra vads som helst för att få gå i skolan. Men  det verkar va nått de glömmer när de kommer till Sverige. Misstolka mig inte fel nu, jag har inget emot invandrare jag är missionärsbarn så för mig är mörkhy mer normalt en ljus hy. Men de  jag märkt här där jag bor är att invandrarnas är ute med sinna barn LÄNGE mer eller mindre hela nätterna och hur ska barnen ha en chans att orka med skola och dagis då. De svenska barnen blir inropade på kvällen men då har knappt de andra familjerna kommit i gång.

Som sagt misstolka mig inte de låter som de har väldigt trevligt och i bland hade jag nästan önskat jag hade kunnat fråga om att få vara med för de finns inga som kan få mat att lukta så gott som dem från andra länder. Men samtidigt så är de ju så att vi måste respektera att vi bor i hyreshus där de är lyhört och de finns regler som säger att mellan kl 23-06 så ska de vara tyst .

När jag nu är i gång o gnälla undrar jag om de skulle kunna gå att göra om entren till huset,  Jag har en ide om att alla som bor i huset skulle ha som en , hmm nu har jag tappat ordet gör de i bland pga min hjärntrötthet, jag ser bilden framför mig så får försöka beskriva det i stället. Tänk er att ni har som en  rund liten dosa eller som ett passerkort som man kan hålla upp mot en avläsare och när man gör det så öppnas dörren. Undra om de skulle kunna hjälpa om alla familjer får så varje medlem har var sin  om man då skulle slippa att folk stälde upp entredörren!?!  jag vet att de kanske är gnälligt men när man ställer upp dörren med dörrmattan så skapar man en hinderbana jag inte klarar. 

Är jag gående så blir marken ojämn och där mattan skulle legat blir ett hål så min redan dåliga balans gör att jag ramlar. Och kommer jag i rullstol så tar jag mig inte upp över den knögliga mattan som lagts i dörr hålet för att hållla upp dörren och om jag mot förmodan skulle lyckas ta mig upp så kör jag fast i hålrummet där den skulle legat då kanten är för hög för mig att ta mig upp för med rullstolen.

Hyresgäst föreningen har skickat ut information om att detta är förbjudet åtminstone två eller tre ggr denna sommar men lik väl så är det lika dant var o varannan dag. Att dörren låses är ju för våran säkerhets skull för att ingen ska gå in i våra källar utrymmen osv.

    Jag vet inte hur många av er som vet vad kroppsminnen är. Men kroppsminnen är precis som de låter minnen som sitter i kroppen. Dem kan sitta i musklerna eller i sinnena alltså syn, lukt, smak, hörsel och känsel. Men förutom den fysiska känseln kan de även sitta i en emotionella känseln dvs i dinna känslor /upplevelser.

Kroppsminnen är lika starka och verkliga som om de hade hänt nu och här.  Jag kan förstå att de låter svår begripligt men samma smärta jag kände då när det faktiskt hände samma känsla känner jag i dag lika verklig och lika intensiv. 

Som du säkert räknat ut går det inte o ta någon smärtstillande mot denna typ av smärta. För även om jag känner tex smärtan av tex när jag fick käken slagen ur led så skedde det då och inte nu även om kroppen återupplever det och jag känner den fysiska smärtan lika verklig nu som den var då så skulle man inte se nått på röntken om man röntkade.

På samma sätt är det med psykisk smärta, alla hårda ord, allt hat och elaka kommentarer  men också tystnaden och utefrysnaden som fick  än att börja tro på det som sades och inte sades. Som fick än att se sig själv som den värdelösa mögliga gris som så många påstods att jag vara. Och de som inte på stod det var tysta eller kommenterade att jag var anorlunda och vill inte ha mig med. De skapade ett själv hat i mitt inre. Ett självhat som gjorde så ont att de tillslut skapade suget efter att få kunna komma ut någonstans ut innefrån och ut på kroppen för kroppslig smärta är lättare att bära än psykisk smärta.  Samma psykiska smärta finns lagrat inom mig precis som suget efter att lätta på trycket och släppa ut de genom kroppen.Jag kan inte styra mina kroppsminnen verken de fysiska psykiska eller emotionella de räcker med något som triggar i gång dem så tar de över min kropp.
Jag kan självklart kämpa mot dem och de gör jag dagligen men smärtan jag lever med är lika stark och lika intensiv som när de skedde.

I natt sitter jag här o skriver om det just bara för att i natt är en sådan där natt då något troligtvis en dröm har triggat i gång mina kroppsminnen. Denna gången är det suget efter självskadebeteendet som är enormt starkt. Jag lärde mig tidigt att inte visa när jag blev sårad eller arg på någon och jag vände de hat känslorna in emot mig själv vilket gjorde att mitt självhat byggdes på mer o mer hela tiden. När man mobbas så tror man ju tillsist på de som sägs och de blir som att hela tiden bara fylla på den redan fylda behållaren med självhat med mer bränsle.

Jag vet som sagt inte vad de var som triggade igång det hela och fick mig att vakna och sitta här nu och bara känna längtan efter att rispa mig själv. Men nått jag lärt mig genom åren är att om jag vågar sätta ord på det och berätta det så lättar suget något och jag brukar klara av att stå emot. Där med inte sagt att de är lätt . 

Och de är verkligen inte lätt att helt ärligt och uppet sitta och erkänna detta för er. Men man måste förstå att rispandet och rivandet var mitt sätt att pysa ut lite av smärtan och de var ett överlevnads sätt.  Jag har tack o lov inte massa skärmärken över armarna (inte för jag dömmer dem som har för jag förstår dem verkligen men) för jag har lyckats stå emot suget oftast och när det inte gått har jag inte skurit mig utan rivit med naglar och rispat med kammar eller borstar. Verkligen kämpat för att undvika att skada mig. 

I bland  är det bara kropps minnet men i bland som i dag är de också alla sammlade kommentarer man fått skrikti åt sig som liksom sammlats som en jätte stor kör i huvudet på mig där dem ropar ut alla elaka kommentarer. Jag känner även smärtan i huvudet rent fysist av hur några pojkar går på led och slår mig allt vad de har med den hårdpärmade tjocka biologi boken i huvudet tills jag är så ömtöknad att jag ser stjärnor och mår illa. Alla dessa känslor och upplevelser återupplever jag här och nu. Och jag har svårt att skriva för bildskärmens styrka kommer o går pga den huvudvärk, yrsel och de töken som blir av slagen. 

JAG vet att de inte händer nu de är minnen och jag föröker också intala mig de och grunda mig i att de är 2020 och jag är här i min lägenhet trygg o säker. Det är de enda jag kan göra för att försöka bryta de smärtsamma minnena som plågar mig både fysiskt och psykiskt.

Jag vet inte hur många som sagt till mig att de ju "bara" är o släppa de förgångna och sträcka sig frammåt. Tro mig vore de så enkelt så hade ingen av oss med C-PTSD eller PTSD varit sjuka men problemet är att vi väljer inte när minnena ska attackera oss. Vi väljer inte när vi ska tänka på de vi varit med om. Utan  något litet de kan vara vad som helst, nått vi ser, nått vi hör, en doft vi känner eller nått vi upplever som räcker för att trigga i gång det.

och ta bara i dag som ett exempel. Jag låg och sov och hade till och med tagit både ångest dempande och sömn medicin men de räckte inte utan jag vaknar med kropps minnen och självskade suget. 

SÅ innan du dömmer någon, och innan du säger till någon att bara släppa o gåvidare så fundera ett varv till. Kommer det du vill säga verkligen vara till hjälp för persoen eller kan de vara så att den faktiskt inte kan välja. Och att du i stället ska säga du jag ser att du har de tungt vill du berätta. För hur konstigt de än låter så kan de vara medicinen som hjälper personen få stopp på kroppsminnena för den gången. För när vi får sätta ord på vår smärta och när vi får minnas tillsammas så blir smärtan mindre tung att bära. 

Nedan ser ni några av mina favorit sånger. De handlar om att Gud är med oavsett hur rörigt och tufft livet kan vara och i det hämtar jag tröst. Gud har aldrig lovat att livet ska vara lätt bara att vi på nått sätt med Hans hjälp

ska klara ut det. 

Denna dagen försvan, efter att inte fått sova på flera nätter så slocknade jag runt åtta på morgonen i går och sov till mitt på dagen då var jag upp och åt lite men somnade sedan om och vaknade inte förens klockan nästan var 20.00 så detta dygn försvan verkligen. Lyckades i alla fall ta mig upp och klä mig och åka  ut med permobilen en sväng för att få lite luft. Kanske inte de smartaste att göra vid 21.00 på kvällen men jag tänkte de är ju sommar och dessutom så ville jag kolla hur permobilen funkade för i går när jag var ute höll jag inte på att ta mig hem trots att jag inte alls åkte speciellt långt men ladningen laddade ur extremt snabbt så för o veta om de var jag som inte fått i kontakterna rätt eller om de var fel på batterierna ville jag se. I kväll verkade allt som vanligt igen så får hoppas att gårdagen bara var nått tillfälligt får väll hålla lite koll annars får jag väl kontakta hjälpmedelscentralen men gissar de inte är så sugna på att komma ut o reparera hjälpmedlena nu i corona tider och de känns ju lite konstigt att batterierna skulle vara slut efter knappt ett halvårs använding så då är de väl mer troligt att nått hänt med laddaren eller nått men men får se. Men de är lite läskigt att inte kunna lita på att man tar sig hem för de är ju inte bara och lämna och gå hem om den dör utan då är jag ju sittande där jag är för rullstolen är ju liksom mina ben. Och vist som de flesta vet kan jag gå några steg men de handlar om några få och varje steg är enormt smärtsamt även om jag inte visar hur ont jag har så lever jag med ständig smärta i kroppen. Min läkare och jag pratade om de för ett tag sedan och jag mins faktiskt inte hur de känns att inte ha ont. De måste ju vara helmärkligt. Jag tänker på hur det var när jag tog ut tandställningen efter att ha haft den nått år och den första tidne till man vande sig upplevde jag det som om jag hade förlorat mina tänder för den konstanta spänningen som var i munnen och metall rällsen som tidigare tryckt ut min läpp var borta och nu kändes de bara tomt och lätt ingen spänning känslan var overklig och typ så tänker jag att de måste kännas att leva utan smärta overkligt. Jag inser ju att de är tvärtom att de normala är att leva utan smärta och att konstant smärta är de anorlunda men ja som sagt mins inte den dag då jag inte hade ont.