Har nu legat i sängen o vridit mig i över 2h så mycket tankar som far genom mitt huvud.

Blev sårad av en vän för några veckor sedan och de känns så träligt att vänskapen skulle sluta så,

Vist jag borde kanske be om förlåtelse... eller jo jag borde det verkligen vist jag känner mig fortfarande  sårad så men mitt beteende var inte okej heller. När jag blir ledsen och sårad så isolerar jag mig. Jag springer undan o gömmer mig. Det är min överlevnads strategi jag överlevt på hela mitt liv. På internet innebär det att jag stänger ner vänskapen och lämnar grupper och bara isolerar mig vill inte ha kontakt med någon. Jag vet att de inte är bra men jag har inte lärt mig handskats med känslor och tar väldigt mycket personligt och därför behöver jag isoleringen för att hinna landa i mig själv och mina känslor. Problemet här och nu är väl att jag vet inte vad jag ska skriva och heller inte hur hon skulle ta emot det. Jag menar jag står fortfarande för att jag blev sårad av de som skedde men jag förstår också hur hon upplevde det och de var inte min mening och såra henne även om jag inte upplevde där och då att hon brydde sig om i fall jag fanns eller inte. Jag borde förstått bättre men jag mår inte bra inget försvar men en förklaring. Och jag hade precis nyligen fått reda på att min vän drabbats av canser och de ser väl inte ljust ut. Förutom den tunga ryggsäcken jag bär på av erfarenheter som jag håller på att bearbeta och som bara blir allt tyngre ju mer som kommer fram och som man tar tag i. Om du vännen mot förmodan läser detta vill jag bara säga att de var inte meningen att såra dig. Där o då var jag för upptagen med mina egna sårade känslor för att klara att handskas med och förstå att någon annan blev sårad. I mina ögon så befriade jag er bara från något ni ändå inte ville ha. Men ja som sagt de handlar om mitt mående o min o förmåga att handskas med kändlor. 

Kan inte låta bli att både bli nyfiken  och tycka det både är spännande och läskigt. I dag när jag skulle iväg vid 17 tiden så när jag kom ut till bilen så körde först två  polis MC förbi mig och in på våran innergård och sedan när jag vänder mig om för o lasta i saker i bagagluckan så stannar två polisbilar bakom mig i den vändstonen utanför huset där jag stod. Och jag hinner inte mer än fram och ska precis sätta mig i så kommer en polisbuss också. KP tyckte då de började bli lite väl mycket poliser för att känna sig trygg så hon skyndade att köra i väg oss. 

Nu är det vel egentligen så att vi kunde väl inte vara mer trygga än just då med så mycket poliser på samma ställe måste ju varit hela stans styrka på våran lilla gård men ja gissningsvis så var de en del poliskandidater också för annars kan jag inte förstå  vilken anledning de har till att avsätta så mycket poliser.

 Det var ju nästan mer än när vi hade skottlossning här i huser och även när de kom och tog grannen eller då var dom ju som en svart vägg av hjälmar skottsäkra västar skällande hundar och batonger i högsta hugg så de kanske var något värre för dessa som kom i dag kom lungt o fint och visade ingen stress en polis kvinna log mot mig o hennes kollega nikade hälsande de kändes tryggt efter som jag har brottats med polis fobi jag vet en del påstår att de inte finns nått som heter det men vad ska jag annars kalla det då min kropp reagerar i totalpanik råkade jag få se en polis så spydde jag i ren panik. Nu har jag medvetet jobbat med min rädsla och försöker prata med poliser när jag kan för att bearbeta rädslan jag har. Men känslan jag har är att de ska skjuta ihjäl mig helt o förberätt typ. Jag har inte alltid haft den här rädslan utan den började efter att en vän som hamnat fel och försökte reda upp sitt liv fick ett återfall gjorde nått dumt o blev i hjälskjuten av polisen. Jag anklagar inte polisen för de som skedde min vän var skyldig till och jag vet att polisen mår jätte dåligt av de som skedde så inte så men efter den händelsen så satte sig en enorm rädsla i min kropp. Och jag har svårt att hanskas med den samtidigt som jag försöker intala mig att dem är mina vänner och de är där för o skydda mig.

Kan därför inte låta bli att fara extra illa när man hör om alla situationer då poliser använder övervåld.

Jag hoppas o ber att vår polis ska vara skyddade och att de ska kunna göra kloka beslut. 

Jag hade tänkt att skriva ett långt inlägg i dag men nu när jag sitter här är all energi och insperation borta. För mig kvittar de nu mera om de är dag eller natt allt flyter i hop till en enda sörja och allt ser lika dant ut. Jag sover , sover och sover, tvingar mig upp på toa och sover sedan lite till. Går upp får i mig nått och äta och är lite på datorn sen lägger jag mig o sover igen och förhoppningsvis så lyckas jag pillar jag i mig lite mediciner . Men då de regnat de senaste dagarna o jag inte får åka med min permobil när de regnar då den är trasig o väntar på lagning så är jag inlåst i mitt hem och trots att jag skulle behöva storstäda så finns ingen energi och ingen insperation. Jag hade en ide när jag började för tid och evigheter sedan men jag har tappat inden och energin. De är också så svårt o göra så mycket när man inte kan göra sig av med vissa saker som är för tunga och förstora för o få ut utan att såga i sär. och Jag har så mycket jag vill spara som minnen men som jag ej kan ha framme. SÅ skulle behöva ett stort föråd där jag kunde organisera saker men de är inte lätt de heller.

En av alla sjukdommar jag lider av är fibromyalgi.

Många har nog hört namnet och kanske tänker ni på någon äldre släkting ofta kvinna som hade smärta. Någon enstaka kanske till och med fortfarande inte tror på att de är en fysisk sjukdom. Förr trodde man att det bara var en inbillningssjukdom vilket är helt fel. Trots att de drabbar många kvinnor så är det inte alls så att det enbart är kvinnor som drabbas utan det finns både män och barn som också diagnostiserats med fibromyalgi. 

Länge var orsaken till fibromyalgi okänd som sagt i början trodde man de var en inbillnings sjukdom tyvärr behandlas vi i bland som om vissa fortfarande tror det. Men forskningen har gått framåt och att de är en fysisk sjukdom är trots allt de flesta eniga om i dag och de har kommit många forskningsstudier på sjukdommen de senaste åren. 

Den senaste jag hörde är att det är en inflamation i ryggmärgen/hjärnan. Bra tänker du då sätter vi in inflamationshämmande så botar vi alla. Och vist hade det varit kanon om de funkade men tyvärr gör det inte det. Enkelt förklarat finns det två typer av mediciner fettlösliga och vattenlösliga dvs vissa kan passera genom vatten och andra fett. Men ingen av dessa kan passera in igenom ryggmärgsbariärren så den inflamationshämmande medicinen kan inte nå dit den behöver.

Om vi går tillbaka till vad fibromyalgi är så  tänker nog många på hud smärta, och några har säker hört om fibropunkter. Och de är helt rätt de finns med i fibromyalgi men problemet med fibromyalgi är att de är en sjukdom som påverkar så stor del av kroppen och har så många fler symtom än de flesta vet om. 
Jag ska dela med mig en bild som jag tycker är väldigt talande och gör fibromyalgi lite mer lätt överskådlig.

Som ni ser är det rätt så mycket olika symtom. Nu har säkert inte alla alla symtom. Men jag kan tyvärr pricka av alla symtom på denna lista även om vissa symtom kommer i skov och vissa är kvar mer eller mindre hela tiden.  Ta detta med sömnen tex jag får ofta höra av min min familj att jag somnar så lätt och sover så mycket och de gör jag på dag tid speciellt efter som jag har lättare o sova när jag har sällskap. Men saken är också den att även om jag sover många timmar på en natt så  är jag tröttare när jag går upp än när jag går o lägger mig för sömnen är inte återhämtande eller hur jag ska förklara det. Sedan förbrukar vi så enormt mycket energi av att ständigt ha ont. Tänk dig att leva 24/7 med dessa symtom ( det är ju som att ständigt ha influnsa eller nått och hur mår du då ? Rätt trött och ligger till största delen nedbäddad eller hur?)  För mig är detta bara en av mina sjukdommar och flera av de andra har samma eller liknande symtom som tex PTSD som jag nämnt tidigare gör även den att jag är väldigt känslig för ljud, ljus  och andra sinnes intryck.  Mycket ljud och rörelse gör mig extremt trött.  Men jag har ju sett dig på marknader tänker du, och de är helt sant. Jag har bestämt mig för att inte bli min sjukdom utan sjukdommen är nått jag bär men inte nått jag är. Och efter som marknader är bland de roligaste jag vet så väljer jag att gå. Om du ser mig med min syster E och kollar noga kan du se att vi har utvecklat en strategi som funkar bra för mig. E har sin hand på min axel så att jag hela tiden ska känna att hon är där. Jag har oftast solglasögn på mig som inte bara döljer ljus framifrån utna även uppifrån och från sidorna. Jag har även öronproppar för att ta bort ljudet. Hm tänker du hur funkar de då när ni ska prata. Jo det är här handen på axeln åter bli efektiv för efter som jag vet var hon är och hon är teckenspråks tolk så kan jag använda mig av teckenspråk och dels slipper skrika för att överrästa allt skrån men också hon förstår dirket vad jag behöver. Efter som jag får extra svårt med språket när de är mycket stimmuli runt mig så är teckenspråket ytterligare en god hjälp. Men om vi träffas på en marknad och du vill hjälpa mig så kom i håg att ta de lugnt. Mycket troligt kommer jag att stamma och tappa ord men om man inte lossas om det utan ger de lite tid och inte börjar gissa en massa så löser det sig. Att tappa ord och stamma kan jag även göra i andra sammanhang tex om jag är trött eller om jag är känslosam. Men också om jag tagit mina smärtmediciner och har väldigt ont. så hör du mig stamma tänk då gärna på att ta de lite extra lugnt och ge mig utrymme och tid o varva ner.  

Falska bröstsmärtor  är extremt obehagligt de känns som man får hjärtinfarkt. Men de sitter i muskelaturen. Men smärtan är så intensiv att man bara böjer i hop sig o får svårt o andas känns som någon hugger en kniv in i bröstet på dig. Detta med bröstsmärtor är ju också nått som jag kan få vid panikångest anfall eller ångest anfall. Så som ni ser återkommmer vissa symtom i flera diagnoser. Men som sagt symtomen är många och jag känner igen mig i alla av dem även om vissa är intensivare vid vissa tillfällen och andra vid andra.

Hade önskat jag kunde skriva nått posetivt o glatt men jag mår bara skit.  Miss förstå mig inte nu jag har stunder då jag är glad som när jag träffa syrran och så. Dagarna går hyfsat bra nu när de är varmt och fint väder och jag kan vara ute så har jag flera timmar som jag faktiskt kan njuta av att bara vara och så. Även om jag hade önskat att jag hade haft en plats nere vid vattnet som var min privata liksom inhägnad så jag kunde va i fred och sitta i lugn o ro utan att behöva känna hur kroppen hela tiden är på helspänd. Men tyvärr så är PTSD väldigt aktiv just nu jag kan verkligen inte slappna av utan är hela tiden i beredskap och de är så sjukt jobbigt . De drar enormt med energi och de gör också att de jag vill göra och som jag sett fram emot har jag inte ro och ork att göra för jag kan inte koncentrera mig och den ständiga beredskapen pga av oron i kroppen gör att jag kan inte komma till ro klarar inte o vara stilla känns som jag hela tiden jagar. SÅ inte nog med att de är jobbigt med den ständiga stressen jag förlorar också möjligheten att göra allt de jag planerat o gått o väntat på och som jag brukar njuta så mycket av.

Men sen kommer kvällen och där i från går det bara ut för  ångesten bara ökar o ökar. Jag mår bara sämmre o sämmre och själv hatet och de mörka tankarna bara ökar.  I 4 nätter nu har jag bara legat o önskat att livet ska ta slut. Att jag bara ska försvinna. Misstolka mig inte nu jag tänker inte ta livet av mig men jag skulle vilja att jag slapp vakna upp mer. Varför för jag känner mig som jag inte har någon anledning att finnas här. Att jag inte lyckas vara den jag borde vara. 

De känns inte som om någon skulle sakna mig om jag försvan. Och ja jag vet att nu protisterar ni högljut. Men allvarligt hur många av er skulle verkligen märka någon skillnad. Min familj ja vist men förutom dem. Hur ofta träffar jag vänner?? Jag var ute med  J för ett par veckor sedan och de var jätte trevligt och de är jag jätte glad åt men innan dess hade de gått 5-6 år. Jag menar inte o va oförskämd o döma eller slå på någon men sanningen är att de var typ lika med övriga vänner. Så om man inte har ringt eller umgåts på 5-6år hur mycket skulle man verkligen vara saknad om man inte fanns längre. 

Nu förstår jag att jag inte är den lättaste att vara med, dels för att jag är fysiskt sjuk en framförallt för att jag dels inte kan alla social koder men också för att jag har mina trauman som gör att jag är speciell .  Tyvärr har jag verken valt mina psykiska handikapp eller mina trauman och inte heller de handikapp som traumana för med sig. Och kanske är det så att jag  är så speciell och krävande att de tar 5-6 år att återhämta sig efter att man träffat mig innan man orkar träffa mig igen. Men varför då utsätta sig för det. Jag vill inte vara något välgörenhets projekt. Jag vill va en man är med för att man uppskattar mig för den jag är på det sättet jag är. Och går inte de varför ska jag då finnas till. Varför ska jag behöva möta varje nytt dygn med ständig värk i både kropp och själ.  Varje dag är en strid på alla tre planen både andligt  då de finns så mycket som vill få en o falla och oxå lyckas och skapar skam frustration och sorg över att inte lyckas bättre (Tack o lov för Nåden och Guds stora kärlek, själen alla minnen som ständigt plågar mig och som jag inte kan stänga av hur mycket folk än tycker att jag bara ska släppa o gå vidare. Men grejen är att de är inte jag som håller kvar i minnena de är dem som inte släpper mig. Och kroppen som är multi sjuk och som förvarje dag märker jag hur jag går sönder mer o mer och får mer o mer smärta och besvär.

Jag var en sjuksköterska och tvärt emot vissa andra som bara ser det som ett jobb så såg jag det som mitt kall. Jag kände aldrig att lönen var viktig, cheferna fick alltid samma svar på frågan om löne anspråk, " inte lägre än de  jag haft innan annars har jag inget krav" för jag jobbade inte för pengngarna jag jobbade för leendena och tacksamheten från patienterna eller deras anhöriga. Jag jobbade för att få göra skillnad.

I dag är jag 40 år och har redan varit sjukpensionär i flera år, vem är jag då?? 

Ingen!!! de är så de känns jag menar inte att trycka ner andra som är sjukpensionärer för jag ser verkligen inte ner på dem. Men för mig så var det som mitt liv lite tog slut när jag blev sjukskriven och sen sjukpensionär. Mitt jag min livsuppgift mitt kall rycktes undan mina fötter och inte heller där behövdes jag eller behövdes är kanske fel ord mer" kunde jag inte göra nytta längre" är bättre ordval.

Jag försöker hela tidne hitta guldkorn i dagen, hålla fast vid ljus glimtar i livet. Jag försöker att inte tynga andra med hur jag verkligen mår även om tyvärr många får höra mer än dem vill. Men jag försöker verkligen va en peppande person även om jag misslyckas. Jag vill va en person som ger energi och inte tar.

Och i bland lyckas jag. Men nu den sista tidne känns de inte om jag lyckas med de heller. De är svårt att ge nått man inte har. 

Alltså jag blir glad och tacksam för saker men de är inte den glädjen jag pratar om utan den inre den som bubblar inom än. Men de är svårt o ha den när man inte älskar sig själv och när man tycker att allt man är o gör är misslyckad. Jag försöker men de falska måste lysa igenom och de är väl därför jag heller inte är rolig att ha kontakt med. För hade jag varit helst av allt skulle va så hade jag varit den som man ville ha kontakt med den som man tyckte om att ringa o prata med och som man ville ha med på olika upptåg för att jag sped glädje.  Jag har kämpat o kämpat för att bli den. Men jag faller platt på marken. Jag klarar inte att spela någon jag inte är. 

Jag är jag tasig , handikappad , bärandes på mycket sorg, men jag gör mitt bästa för att finna glädje och stå ut den enorma ångest som jag ständigt brottas med.

                   Har en kväll då jag känner mig väldigt ensam. Jag vet att de troligen beror på missförstånd men dum som jag är så kan känslorna inte sluta göra ont ändå. 
Jag har haft besök av syrran i dag så de är inte alls så att jag inte träffat någon tvärtom. Men de är andra dagen som jag trott att jag ska få träffa en vän men så har det inte blivit så. Vi har hört av oss på sms tidigare på dagen och då har jag tolkat det som att vi skulle höras på kvällen och när kvällen kommer har hen inte varit där. Jag vet de är sommar och man njuter av de sista lediga dagarna. och även om vännen varit där hade jag nog inte lyckats säga så mycket trots att jag skulle önska att vi kunde ha ett sådant där djupt samtal igen. Men nej tiden är fel och jag uppfattade det som skrevs fel så vi skulle inte träffats över internet i kväll och vist de är inte hela världen men de gör ensamheten så tung. Och då pratar jag inte om de fysiska ensamheten utan den själsliga den som man bara har med några få dom där som man kan sitta tyst tillsammans med o ändå känna hur energin tankas upp.

Nu har äntligen tystnaden lagt sig över höjden och jag ska försöka att kunna få lite mer sömn. Behöver det om jag ska orka med morgondagen. Har sådan tur att min syster är ute på en tur med sin pojkvän och då åker dem förbi här på vägen så vi beslutade att träffas ute på en parkeringsplats så kan en av oss gå in på affären och handla lite glass och så tar vi med oss hunden och går tvärs över gatan till en park där det brukar va rätt mycket träd men inte så mycket folk.  Vist de är bilar på alla sidor så inte så trevligt men de är skugga vilket är bra för hunden och det är inte så långt o gå så glassen inte hinner smälta och vi får sitta lite i ensamhet så vi ändå kan hålla på distanseringen. En lagom utflyckt för en trött tös som mig vars energi nivå är väldigt lågt.