Direktlänk till inlägg 24 augusti 2020
Jag vet de låter sjukt men när jag var "frisk" dvs när jag var mitt i helvetet men ingen viste om det. Och då jag fortfarande kunde gå så var jag väldigt aktiv och jobbade mycket ideellt och hade då flera vänner. (de försvann några när jag kracha o några när de kom fram varför jag mådde dåligt) men i alla fall innan de så vägrade flera gå på stan med mig för de for så illa av att höra hur okända människor överallt i från ropade elaka kommentarer. En del kom fram o spottade orden i ansiktet på en mer eller mindre. Så här har det alltid varit. och att få blomkrukor och ölburkar i huvudet de var inget märkligt för mig för de är ju så hela min ungdom och barndom varit dvs man kastar saker på mig.
När jag började i samtal hos min så var jag så nedtryckt så när vi började prata om vad ens mening i livet var så sa jag att min var att finnas och bära så mycket av världens börda som möjligt så att andra skulle slippa. och om nått bra hände mig for jag så illa för de betydde att jag "stulit" lycka från någon annan genom att tex ta emot en tablett ask som gåva. eller nått liknande. Jag trodde verkligen att meningen med mitt liv var att va en dörr matta åt resten av mänskligheten. Ansåg mig inte värd mer.
Många har nog svårt att förstå hur de att leva med en stress diagnos som tex PTSD och med den ångest som ofta är en ovälkommen följeslagare. Då jag har kontakt med andra med samma eller liknande diagnoser så ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 |
19 |
20 | 21 | 22 |
23 | |||
24 | 25 |
26 | 27 | 28 |
29 | 30 |
|||
31 |
|||||||||
|