Ensamhet är något nästan alla med psykisk ohälsa och speciellt vi med trauman brottas enormt mycket med. Och vi pratar inte en vald ensamhet eller ens den vanliga sortens ensamhet utan den ensamhet vi menar är en mycket mer djupgående ensamhet. Dvs inte om att vara ensam i ett rum eller ensam för en stund utan vi kan vara mitt i en stor hög  med vänner men ändå känna oss ensamma. Och jag förstår att detta kan låta konstigt men ensamheten för oss är dubbel för dels så är vi de fakto ofta väldigt ensamma utan så många vänner så vi har den vanliga ensamheten men utöver den har vi den här speciella ensamheten som handlar om att känna att ingen annan förstår det jag gått eller går igenom. Ingen annan känner det jag känner.

Nu under pandemin så har denna ensamheten blivit extra påtaglig efter som den både rent fysiskt ökat vår ensamhet men också för att den också gett mer utrymme för flachbacks dvs att vi lämnar nutid och försvinner tillbaka till då tiden då traumana

hände och när pandemin hindrar oss från att få den vård vi är vana med och de stöd vi brukar ha att handskas med dessa flachbaks så blir vi tvingade att själv handskas med dem så gott vi kan.

Jag har märkt hur jag får svårare och svårare att riktigt komma tillbaka hur då och nu tid blir som två tåg som går parallelt brevid varan och alllt blir väldigt otydligt som jag vore i någon form av dröm inget känns verkligt längre för man vandrar bara ut och in ur sina tankar och minnen.

"Hade behövt få träffa er igen fått tillbaka lite känsla av mänsklighet. Jag märker hur jag blir sämre psykisk. Den här ensamheten i isoleringen får mig o känna mig som icke levande mer som en sak . Väldigt likt hur de va vid övergreppen så jag dissosierar mer och verkligheten känns så otydlig på nått sätt. Som jag börjar tappa minnet av hur det känns att leva. Jag har svårt att drömma o längta till saker för verkligheten känns så overklig.. Märker hur jag blivit mer beroende av att förstärka här o nu intrycken med tex fysik beröring eller nått annat sinne för att öka kännslan av att saker verkligen är verkliga. Så den dagen vi ses igen snälla kramma mig o får Vi inte det sätt på dig handskar o håll min hand för jag behöver såå mycket få känna verkligheten." citat ur ett brev till en läkare.

Många har nog svårt att förstå hur de att leva med en stress diagnos som tex PTSD och med den ångest som ofta är en ovälkommen följeslagare. Då jag har kontakt med andra med samma eller liknande diagnoser så vet jag att jag inte är själv om att ofta få höra att man ska ta sig i kragen och lugna ner sig. "det är väl inte hela världen" " du överreagerar alltid" osv osv Samtidigt som samma personer vid andra tillfällen kan få nippran på oss att vi inte alls reagerar så intensivt som de anser att vi borde.  Då kan vi i stället kallas känslokalla. 

Det är inte lätt att beskriva hur de är att leva med PTSD men jag brukar använda bilder och be mina åhörare använda fantasin. och samma sak tänker jag göra nu. Men först bara grundläggande alla vet att kroppen reagerar olika på om vi är trygga och avslappnade eller om vi är rädda eller hur. När vi är trygga o avslappnade så är vi mjuka i musklerna andas lugnt , hjärat slår sakta och vi andas lugna djupa andetag. Medan om vi blir rädda så spänner sig musklerna, pulsen och andningen ökar och kroppen gör sig redo på att fly eller slåss.

Vi tänker oss en stress skala från 0 till 100 där 0 är lugn och 100 är så stressad som man bara kan bli.

Ex 1 Nu tillbaka till bild fantasin. Du är ute och åker i en bil på en landsväg när de plötsligt hoppar  upp en hare framför bilen.

Hur stressad blir du här ?? 20-30?  

Inte så jätte rädd och även om du reagerar så blir du lugn rätt så snabbt som du ser att haren hoppat vidare ner i diket o har klarat sig bra.

ex2  Du åker vidare och plötsligt kommer du fram till en järnvägsövergång och precis när du kör över får du motorstopp o bilen startar inte direkt när du vrider om nyckeln.

Hur sur stressad blir du nu?

Vissa kanske 40-50 andra 50-60 Med andra ord betydligt högre stress påslag men även denna gången så kommer din puls sänkas och du kommer komma ur stresspåslaget så fort du får igång bilen och kan åka av järnvägsspåret utan att nått har hänt.

ex3 Men tänk nu att du inte får i gång bilen direkt och du ser hur lamporna börjar blinka och hör ljudet av bomarna som börjar går ner både framför och bakom dig.

Var är stress nivån på nu??

Jag skulle gissa att för många har stressnivån nu passerat 70-80 och skulle ni mot förmodan börja se tåget komma om än långt bort så skulle paniken slå till och stressnivån skulle troligen hammna 90-100 .

Men som tur denna gången ser du inget tåg utan du hinner få i gång bilen och köra undan innan bommarna helt hunnit gå ner.

Vid den här sista exemplet så kan jag gissa att stressen kommer hålla i sig lite längre och du behöver kanske prata med en vän eller nått efteråt men snart är du ändå åter dig själv och du kommer att kunna slappna av o mysa med partnern i bubbelbadet på kvällen när du kommit hem.

Skillnaden för oss med PTSD är har inte den där återgången ner till noll läge utan våran kropp har stannat i stressläge och inte första exemplets stressläge utan de sista. Vilket gör att vi har väldigt hög stressnivå konsntant de bara pumpar ut kortisol (stresshormon) ivåra kroppar hela tiden. Det är därför de kan räcka med en röst ändring, en skugga, ett plötsligt ljud eller ett jobbigt brev på posten för att helt få våran stressnivå att slå  i taket och framkalla fruktansvärd ångest.

Borde verkligen sova men i natt är en sådan där natt då de bara inte går. Tankarna snurrar i 180 knyck och lika så gör rummet med andra ord är jag väldigt yr och mår inte bra fysiskt. Logiken säger lägg dig o vila så kanske det går över men ångesten i min kropp säger NEJ vad som helst men ligg inte ner. Jag har försökt med filmer men och då menar jag korta youtube filmer på typ 3-5 min där folk tex överaskar någon att de ska få barn eller skaffat hund eller nått annat mysigt men de hjälper inte jag har inte ro i kroppen att ens sitta still o se dem trots att de är så korta. Men när jag reser mig upp för att jag inte kan va still ja då snurrar ju allt och jag mår illa så är verkligen moment 22. Tänkte jag lägger mig o lyssnar på ljud bok har en jag lyssnat på flera ggr så jag måste ej koncentrera mig men de blir lite sällskaps ljud och nått o disstrahera med men jag står inte ut med ljud i kväll heller så jq just i natt är en sådan där natt då inget funkar. suck

Jag vet de låter sjukt men när jag var "frisk" dvs när jag var mitt i helvetet men ingen viste om det. Och då jag fortfarande kunde gå så var jag väldigt aktiv och jobbade mycket ideellt och hade då flera vänner. (de försvann några när jag kracha o några när de kom fram varför jag mådde dåligt) men i alla fall innan de så vägrade flera gå på stan med mig för de for så illa av att höra hur okända människor överallt i från ropade elaka kommentarer. En del kom fram o spottade orden i ansiktet på en mer eller mindre. Så här har det alltid varit. och att få blomkrukor och ölburkar i huvudet de var inget märkligt för mig för de är ju så hela min ungdom och barndom varit dvs man kastar saker på mig.

När jag började i samtal hos min så var jag så nedtryckt så när vi började prata om vad ens mening i livet var så sa jag att min var att finnas och bära så mycket av världens börda som möjligt så att andra skulle slippa. och om nått bra hände mig for jag så illa för de betydde att jag "stulit" lycka från någon annan genom att tex ta emot en tablett ask som gåva. eller nått liknande. Jag trodde verkligen att meningen med mitt liv var att va en dörr matta åt resten av mänskligheten. Ansåg mig inte värd mer.

SYMTOM

Återupplevanden
 

• Episoder av återupplevande av traumat i form av ofrivilliga och påträngande minnesbilder (flashbacks)
   
• Mardrömmar kring det traumatiska temat

Undvikanden
 

• Undvikande av platser, personer, situationer, aktiviteter och förnimmelser som påminner om traumat
   
• Emotionellt undvikande, patienten bemödar sig om att undvika eller undertrycka tankar, känslor och minnen med koppling till traumat
   
• Undvikande av sociala kontakter

Överspändhet
 

• Ökad vaksamhet, lättskrämdhet och sömnsvårigheter
   
• Autonom överreaktivitet, irritabilitet eller vredesutbrott
   
• Koncentrationssvårigheter

Kognitiva/affektiva symtom

Negativa förändringar i kognitioner och sinnesstämning kan ingå, exempelvis:
 

• Svårigheter att minnas viktiga aspekter av det som hänt (amnesi)
   
• Känslomässig stumhet, ihållande känslor av skuld, skam eller nedstämdhet
   
• Negativ bild av sig själv och omvärlden

Komplex PTSD
 

• Vid tidig eller upprepad/långvarig traumatisering kan symtomatologin bli mer djupgående och kompliceras av svåra psykiatriska tilläggssymtom, som t ex betydande svårigheter i mellanmänskligt samspel, bristande reglering av känslor och beteenden eller dissociativa/psykotiska symtom.
   
• Kliniskt används emellanåt begreppet komplex PTSD för att beskriva sådana svårare former av traumarelaterad symtomatologi. Komplex PTSD är i dagsläget inte en etablerad diagnos i vare sig ICD-10 eller DSM-5, men föreslås bli det i ICD-11.

    Jag vet inte hur många av er som vet vad kroppsminnen är. Men kroppsminnen är precis som de låter minnen som sitter i kroppen. Dem kan sitta i musklerna eller i sinnena alltså syn, lukt, smak, hörsel och känsel. Men förutom den fysiska känseln kan de även sitta i en emotionella känseln dvs i dinna känslor /upplevelser.

Kroppsminnen är lika starka och verkliga som om de hade hänt nu och här.  Jag kan förstå att de låter svår begripligt men samma smärta jag kände då när det faktiskt hände samma känsla känner jag i dag lika verklig och lika intensiv. 

Som du säkert räknat ut går det inte o ta någon smärtstillande mot denna typ av smärta. För även om jag känner tex smärtan av tex när jag fick käken slagen ur led så skedde det då och inte nu även om kroppen återupplever det och jag känner den fysiska smärtan lika verklig nu som den var då så skulle man inte se nått på röntken om man röntkade.

På samma sätt är det med psykisk smärta, alla hårda ord, allt hat och elaka kommentarer  men också tystnaden och utefrysnaden som fick  än att börja tro på det som sades och inte sades. Som fick än att se sig själv som den värdelösa mögliga gris som så många påstods att jag vara. Och de som inte på stod det var tysta eller kommenterade att jag var anorlunda och vill inte ha mig med. De skapade ett själv hat i mitt inre. Ett självhat som gjorde så ont att de tillslut skapade suget efter att få kunna komma ut någonstans ut innefrån och ut på kroppen för kroppslig smärta är lättare att bära än psykisk smärta.  Samma psykiska smärta finns lagrat inom mig precis som suget efter att lätta på trycket och släppa ut de genom kroppen.Jag kan inte styra mina kroppsminnen verken de fysiska psykiska eller emotionella de räcker med något som triggar i gång dem så tar de över min kropp.
Jag kan självklart kämpa mot dem och de gör jag dagligen men smärtan jag lever med är lika stark och lika intensiv som när de skedde.

I natt sitter jag här o skriver om det just bara för att i natt är en sådan där natt då något troligtvis en dröm har triggat i gång mina kroppsminnen. Denna gången är det suget efter självskadebeteendet som är enormt starkt. Jag lärde mig tidigt att inte visa när jag blev sårad eller arg på någon och jag vände de hat känslorna in emot mig själv vilket gjorde att mitt självhat byggdes på mer o mer hela tiden. När man mobbas så tror man ju tillsist på de som sägs och de blir som att hela tiden bara fylla på den redan fylda behållaren med självhat med mer bränsle.

Jag vet som sagt inte vad de var som triggade igång det hela och fick mig att vakna och sitta här nu och bara känna längtan efter att rispa mig själv. Men nått jag lärt mig genom åren är att om jag vågar sätta ord på det och berätta det så lättar suget något och jag brukar klara av att stå emot. Där med inte sagt att de är lätt . 

Och de är verkligen inte lätt att helt ärligt och uppet sitta och erkänna detta för er. Men man måste förstå att rispandet och rivandet var mitt sätt att pysa ut lite av smärtan och de var ett överlevnads sätt.  Jag har tack o lov inte massa skärmärken över armarna (inte för jag dömmer dem som har för jag förstår dem verkligen men) för jag har lyckats stå emot suget oftast och när det inte gått har jag inte skurit mig utan rivit med naglar och rispat med kammar eller borstar. Verkligen kämpat för att undvika att skada mig. 

I bland  är det bara kropps minnet men i bland som i dag är de också alla sammlade kommentarer man fått skrikti åt sig som liksom sammlats som en jätte stor kör i huvudet på mig där dem ropar ut alla elaka kommentarer. Jag känner även smärtan i huvudet rent fysist av hur några pojkar går på led och slår mig allt vad de har med den hårdpärmade tjocka biologi boken i huvudet tills jag är så ömtöknad att jag ser stjärnor och mår illa. Alla dessa känslor och upplevelser återupplever jag här och nu. Och jag har svårt att skriva för bildskärmens styrka kommer o går pga den huvudvärk, yrsel och de töken som blir av slagen. 

JAG vet att de inte händer nu de är minnen och jag föröker också intala mig de och grunda mig i att de är 2020 och jag är här i min lägenhet trygg o säker. Det är de enda jag kan göra för att försöka bryta de smärtsamma minnena som plågar mig både fysiskt och psykiskt.

Jag vet inte hur många som sagt till mig att de ju "bara" är o släppa de förgångna och sträcka sig frammåt. Tro mig vore de så enkelt så hade ingen av oss med C-PTSD eller PTSD varit sjuka men problemet är att vi väljer inte när minnena ska attackera oss. Vi väljer inte när vi ska tänka på de vi varit med om. Utan  något litet de kan vara vad som helst, nått vi ser, nått vi hör, en doft vi känner eller nått vi upplever som räcker för att trigga i gång det.

och ta bara i dag som ett exempel. Jag låg och sov och hade till och med tagit både ångest dempande och sömn medicin men de räckte inte utan jag vaknar med kropps minnen och självskade suget. 

SÅ innan du dömmer någon, och innan du säger till någon att bara släppa o gåvidare så fundera ett varv till. Kommer det du vill säga verkligen vara till hjälp för persoen eller kan de vara så att den faktiskt inte kan välja. Och att du i stället ska säga du jag ser att du har de tungt vill du berätta. För hur konstigt de än låter så kan de vara medicinen som hjälper personen få stopp på kroppsminnena för den gången. För när vi får sätta ord på vår smärta och när vi får minnas tillsammas så blir smärtan mindre tung att bära.