Ensamhet är något nästan alla med psykisk ohälsa och speciellt vi med trauman brottas enormt mycket med. Och vi pratar inte en vald ensamhet eller ens den vanliga sortens ensamhet utan den ensamhet vi menar är en mycket mer djupgående ensamhet. Dvs inte om att vara ensam i ett rum eller ensam för en stund utan vi kan vara mitt i en stor hög  med vänner men ändå känna oss ensamma. Och jag förstår att detta kan låta konstigt men ensamheten för oss är dubbel för dels så är vi de fakto ofta väldigt ensamma utan så många vänner så vi har den vanliga ensamheten men utöver den har vi den här speciella ensamheten som handlar om att känna att ingen annan förstår det jag gått eller går igenom. Ingen annan känner det jag känner.

Nu under pandemin så har denna ensamheten blivit extra påtaglig efter som den både rent fysiskt ökat vår ensamhet men också för att den också gett mer utrymme för flachbacks dvs att vi lämnar nutid och försvinner tillbaka till då tiden då traumana

hände och när pandemin hindrar oss från att få den vård vi är vana med och de stöd vi brukar ha att handskas med dessa flachbaks så blir vi tvingade att själv handskas med dem så gott vi kan.

Jag har märkt hur jag får svårare och svårare att riktigt komma tillbaka hur då och nu tid blir som två tåg som går parallelt brevid varan och alllt blir väldigt otydligt som jag vore i någon form av dröm inget känns verkligt längre för man vandrar bara ut och in ur sina tankar och minnen.

"Hade behövt få träffa er igen fått tillbaka lite känsla av mänsklighet. Jag märker hur jag blir sämre psykisk. Den här ensamheten i isoleringen får mig o känna mig som icke levande mer som en sak . Väldigt likt hur de va vid övergreppen så jag dissosierar mer och verkligheten känns så otydlig på nått sätt. Som jag börjar tappa minnet av hur det känns att leva. Jag har svårt att drömma o längta till saker för verkligheten känns så overklig.. Märker hur jag blivit mer beroende av att förstärka här o nu intrycken med tex fysik beröring eller nått annat sinne för att öka kännslan av att saker verkligen är verkliga. Så den dagen vi ses igen snälla kramma mig o får Vi inte det sätt på dig handskar o håll min hand för jag behöver såå mycket få känna verkligheten." citat ur ett brev till en läkare.