Hade önskat jag kunde skriva nått posetivt o glatt men jag mår bara skit.  Miss förstå mig inte nu jag har stunder då jag är glad som när jag träffa syrran och så. Dagarna går hyfsat bra nu när de är varmt och fint väder och jag kan vara ute så har jag flera timmar som jag faktiskt kan njuta av att bara vara och så. Även om jag hade önskat att jag hade haft en plats nere vid vattnet som var min privata liksom inhägnad så jag kunde va i fred och sitta i lugn o ro utan att behöva känna hur kroppen hela tiden är på helspänd. Men tyvärr så är PTSD väldigt aktiv just nu jag kan verkligen inte slappna av utan är hela tiden i beredskap och de är så sjukt jobbigt . De drar enormt med energi och de gör också att de jag vill göra och som jag sett fram emot har jag inte ro och ork att göra för jag kan inte koncentrera mig och den ständiga beredskapen pga av oron i kroppen gör att jag kan inte komma till ro klarar inte o vara stilla känns som jag hela tiden jagar. SÅ inte nog med att de är jobbigt med den ständiga stressen jag förlorar också möjligheten att göra allt de jag planerat o gått o väntat på och som jag brukar njuta så mycket av.

Men sen kommer kvällen och där i från går det bara ut för  ångesten bara ökar o ökar. Jag mår bara sämmre o sämmre och själv hatet och de mörka tankarna bara ökar.  I 4 nätter nu har jag bara legat o önskat att livet ska ta slut. Att jag bara ska försvinna. Misstolka mig inte nu jag tänker inte ta livet av mig men jag skulle vilja att jag slapp vakna upp mer. Varför för jag känner mig som jag inte har någon anledning att finnas här. Att jag inte lyckas vara den jag borde vara. 

De känns inte som om någon skulle sakna mig om jag försvan. Och ja jag vet att nu protisterar ni högljut. Men allvarligt hur många av er skulle verkligen märka någon skillnad. Min familj ja vist men förutom dem. Hur ofta träffar jag vänner?? Jag var ute med  J för ett par veckor sedan och de var jätte trevligt och de är jag jätte glad åt men innan dess hade de gått 5-6 år. Jag menar inte o va oförskämd o döma eller slå på någon men sanningen är att de var typ lika med övriga vänner. Så om man inte har ringt eller umgåts på 5-6år hur mycket skulle man verkligen vara saknad om man inte fanns längre. 

Nu förstår jag att jag inte är den lättaste att vara med, dels för att jag är fysiskt sjuk en framförallt för att jag dels inte kan alla social koder men också för att jag har mina trauman som gör att jag är speciell .  Tyvärr har jag verken valt mina psykiska handikapp eller mina trauman och inte heller de handikapp som traumana för med sig. Och kanske är det så att jag  är så speciell och krävande att de tar 5-6 år att återhämta sig efter att man träffat mig innan man orkar träffa mig igen. Men varför då utsätta sig för det. Jag vill inte vara något välgörenhets projekt. Jag vill va en man är med för att man uppskattar mig för den jag är på det sättet jag är. Och går inte de varför ska jag då finnas till. Varför ska jag behöva möta varje nytt dygn med ständig värk i både kropp och själ.  Varje dag är en strid på alla tre planen både andligt  då de finns så mycket som vill få en o falla och oxå lyckas och skapar skam frustration och sorg över att inte lyckas bättre (Tack o lov för Nåden och Guds stora kärlek, själen alla minnen som ständigt plågar mig och som jag inte kan stänga av hur mycket folk än tycker att jag bara ska släppa o gå vidare. Men grejen är att de är inte jag som håller kvar i minnena de är dem som inte släpper mig. Och kroppen som är multi sjuk och som förvarje dag märker jag hur jag går sönder mer o mer och får mer o mer smärta och besvär.

Jag var en sjuksköterska och tvärt emot vissa andra som bara ser det som ett jobb så såg jag det som mitt kall. Jag kände aldrig att lönen var viktig, cheferna fick alltid samma svar på frågan om löne anspråk, " inte lägre än de  jag haft innan annars har jag inget krav" för jag jobbade inte för pengngarna jag jobbade för leendena och tacksamheten från patienterna eller deras anhöriga. Jag jobbade för att få göra skillnad.

I dag är jag 40 år och har redan varit sjukpensionär i flera år, vem är jag då?? 

Ingen!!! de är så de känns jag menar inte att trycka ner andra som är sjukpensionärer för jag ser verkligen inte ner på dem. Men för mig så var det som mitt liv lite tog slut när jag blev sjukskriven och sen sjukpensionär. Mitt jag min livsuppgift mitt kall rycktes undan mina fötter och inte heller där behövdes jag eller behövdes är kanske fel ord mer" kunde jag inte göra nytta längre" är bättre ordval.

Jag försöker hela tidne hitta guldkorn i dagen, hålla fast vid ljus glimtar i livet. Jag försöker att inte tynga andra med hur jag verkligen mår även om tyvärr många får höra mer än dem vill. Men jag försöker verkligen va en peppande person även om jag misslyckas. Jag vill va en person som ger energi och inte tar.

Och i bland lyckas jag. Men nu den sista tidne känns de inte om jag lyckas med de heller. De är svårt att ge nått man inte har. 

Alltså jag blir glad och tacksam för saker men de är inte den glädjen jag pratar om utan den inre den som bubblar inom än. Men de är svårt o ha den när man inte älskar sig själv och när man tycker att allt man är o gör är misslyckad. Jag försöker men de falska måste lysa igenom och de är väl därför jag heller inte är rolig att ha kontakt med. För hade jag varit helst av allt skulle va så hade jag varit den som man ville ha kontakt med den som man tyckte om att ringa o prata med och som man ville ha med på olika upptåg för att jag sped glädje.  Jag har kämpat o kämpat för att bli den. Men jag faller platt på marken. Jag klarar inte att spela någon jag inte är. 

Jag är jag tasig , handikappad , bärandes på mycket sorg, men jag gör mitt bästa för att finna glädje och stå ut den enorma ångest som jag ständigt brottas med.

 

Veronica

17 augusti 2020 20:43

Du ger mer än vad du kanske inser och förstår <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

                 Ensamhet är något nästan alla med psykisk ohälsa och speciellt vi med trauman brottas enormt mycket med. Och vi pratar inte en vald ensamhet eller ens den vanliga sortens ensamhet utan den ensamhet vi menar är en mycket mer djupgå...

                     Många har nog svårt att förstå hur de att leva med en stress diagnos som tex PTSD och med den ångest som ofta är en ovälkommen följeslagare. Då jag har kontakt med andra med samma eller liknande diagnoser så ...

  Har nu legat i sängen o vridit mig i över 2h så mycket tankar som far genom mitt huvud. Blev sårad av en vän för några veckor sedan och de känns så träligt att vänskapen skulle sluta så, Vist jag borde kanske be om förlåtelse... eller jo jag...

        Kan inte låta bli att både bli nyfiken  och tycka det både är spännande och läskigt. I dag när jag skulle iväg vid 17 tiden så när jag kom ut till bilen så körde först två  polis MC förbi mig och in på våran innergård och sedan när jag v...

    Borde verkligen sova men i natt är en sådan där natt då de bara inte går. Tankarna snurrar i 180 knyck och lika så gör rummet med andra ord är jag väldigt yr och mår inte bra fysiskt. Logiken säger lägg dig o vila så kanske det går över me...