Denna dagen försvan, efter att inte fått sova på flera nätter så slocknade jag runt åtta på morgonen i går och sov till mitt på dagen då var jag upp och åt lite men somnade sedan om och vaknade inte förens klockan nästan var 20.00 så detta dygn försvan verkligen. Lyckades i alla fall ta mig upp och klä mig och åka  ut med permobilen en sväng för att få lite luft. Kanske inte de smartaste att göra vid 21.00 på kvällen men jag tänkte de är ju sommar och dessutom så ville jag kolla hur permobilen funkade för i går när jag var ute höll jag inte på att ta mig hem trots att jag inte alls åkte speciellt långt men ladningen laddade ur extremt snabbt så för o veta om de var jag som inte fått i kontakterna rätt eller om de var fel på batterierna ville jag se. I kväll verkade allt som vanligt igen så får hoppas att gårdagen bara var nått tillfälligt får väll hålla lite koll annars får jag väl kontakta hjälpmedelscentralen men gissar de inte är så sugna på att komma ut o reparera hjälpmedlena nu i corona tider och de känns ju lite konstigt att batterierna skulle vara slut efter knappt ett halvårs använding så då är de väl mer troligt att nått hänt med laddaren eller nått men men får se. Men de är lite läskigt att inte kunna lita på att man tar sig hem för de är ju inte bara och lämna och gå hem om den dör utan då är jag ju sittande där jag är för rullstolen är ju liksom mina ben. Och vist som de flesta vet kan jag gå några steg men de handlar om några få och varje steg är enormt smärtsamt även om jag inte visar hur ont jag har så lever jag med ständig smärta i kroppen. Min läkare och jag pratade om de för ett tag sedan och jag mins faktiskt inte hur de känns att inte ha ont. De måste ju vara helmärkligt. Jag tänker på hur det var när jag tog ut tandställningen efter att ha haft den nått år och den första tidne till man vande sig upplevde jag det som om jag hade förlorat mina tänder för den konstanta spänningen som var i munnen och metall rällsen som tidigare tryckt ut min läpp var borta och nu kändes de bara tomt och lätt ingen spänning känslan var overklig och typ så tänker jag att de måste kännas att leva utan smärta overkligt. Jag inser ju att de är tvärtom att de normala är att leva utan smärta och att konstant smärta är de anorlunda men ja som sagt mins inte den dag då jag inte hade ont.

Ja jag vet helt ärligt jag borde sova men de är inte lätt när tankarna maler i huvudet. Det är så mycket som händer både i mig och runt mig som jag skulle velat kunna bolla med mitt team på sjukhuset men tyvärr i dessa coronatider är jag beodrad att minimera kontakten med människor. Dessutom är teamets personal om plaserade för att täcka bemaningen på covid avdelningarna så de är över 3-4 månader sedan jag såg dem sist och det suger verkligen.

Förutom alla tankar som håller mig uppe är jag inne i skov nu med mina sjukdomar, Skov betyder alltså att de är sämre period och dem kan hålla i sig allt från några dagar till flera väckor o har man otur ännu längre. Just i kväll är förutom skuldran som jag har väldigt ont i efter ett fal i sommras det mina fötter som värker nått enormt.

Jag vet om att de är fibromyalgin men de är inte mycket tröst när de känns som att båda fötterna vore stukade och som om någon tagit ett rakblad och slitsat upp fotsulorna på än. Eller som att varje steg man tar är som att gå på krossat glas. Ja men då är det ju enkelt kanske du tänker gå inte för du ska ju ändå sova. Jo de hade varit bra om de var så bra och i bland hjälper det faktiskt lite att lägga upp fötterna och inte låta något inte ens täcket komma emot huden men en natt som den som just passerat hjälper inte ens det utan smärtan är där konstant och de kvittar vad jag gör. Fibromyalgi smärta går ju inte heller att smärtlindra utan de enda jag kan försöka med är kyla eller värme och i bland funkar det och i bland gör det allt bara värre.

Sen är de ju så att jag har fler sjukdommar och inte allt försällan så krockar behandlingen för dem de som skulle kunna hjälpa tex som smärtlindring mot fibromyalgin kanske ökar inflamationen o smärtan för giktreumatismen.

Allt tyder ju även på att jag har endometrios (har inte gjort operationen o kollat då man avrått mig efter som den stressen skulle med största sanorlikhet försämra min PTSD och efter som jag kan pricka av varenda symtom på listan i stort sätt så bedömmer min läkare som är specialliserad på endometrios att jag har det och även där är jag på väg in i ett nytt skov.

Jag känner hur de känns som någon häller bly i mina höfter och jag känner hur ryggraden börjar ömma så jag vet att om några dagar kommer de kännas som jag har två svärd som huggsin i mitt bäcken och vridsom  konstant och som om ryggraden förvandlats till ett spett. Smärtan av detta kommer stråla ner i låren och få benen att domna bort av smärta och göra mig ännu mer ostadig på benen än vad jag redan är då jag sedan tidigare förlorat min balans pga av alla skador jag har i kroppen.  Har tagit Astma medicinen extra i natt då jag känner av allergin väldigt mycket nu och behöver ju kunna andas efter som både allergin och minsta förkylning sätter sig på min andning och slår ut astman så måste jag vara noga med den. Problemet är bara att medicinen har samma kroppsliga biverkan som är symtom på ångest så min hjärna feltolkar det hela och upplever det som jag får ångest attacker. Vist nu vet jag ju varför så de hjälper lite men de är fortfarande väldigt jobbigt och de triggar min vanliga ångest så den gärna slås igång.  Jaja nu är klockan över halv 8 på morgonen och folk kommer snart börja röra på sig kanske kan jag komma till ro. Brukar ha lättare o somna när de hörs vardags pyssel runt mig.

Tack för du tog dig tid att läsa  skriv gärna en rad i gästboken , ställ en fråga eller kommentera  så jag ser att du varit här mvh Z